Föredrar livet framför chansen och hoppar tentan imorrn.
KTH hotas av skolmassaker - DN.se
KTH i Stockholm hotas av en skolmassaker. ”På måndag tänker jag ta med min sportskyttepistol till KTH och skjuta så många jag hinner”, skriver en okänd avsändare i ett forum på internet.
Såväl polisen som Kungliga tekniska högskolan, KTH, tar hotet på mycket stort allvar. Samtidigt är man förtegen med uppgifter.
– Vi bedömer ärendet som mycket känsligt. Vi jobbar med det för att få en lösning så att ingenting inträffar, säger Björn Engström, informatör på polisens länskommunikationscentral.
Enligt uppgifter till Aftonbladet är det sannolikt en manlig elev på skolan som ligger bakom hotet. Enligt tidningen gör han jämförelser med skolskjutningarna i Finland. ”Ni ska fan få se. Jag ska slå de jävla finnjävlarnas rekord för svenska polisen lär ju inte direkt vara snabbt på plats”, skriver han.
Aftonbladet uppger att motivet till det planerade dådet ska vara att flickvännen gjort slut. Lena Edvardsson, säkerhetsansvarig vid KTH, informerades om hotet natten mot söndagen efter att ett antal studenter mejlat uppgifterna till henne. Hon vet inte vem som ligger bakom men säger att polisen larmades omgående.
– Jag vet inte så mycket om det. Eleverna diskuterar för fullt om de kommer att kunna gå till skolan på måndag – det är ännu inte avgjort, säger hon. Krisorganisationen vid KTH är larmad, uppger Lena Edvardsson. Exakt hur den arbetar kan hon inte berätta.
– Polisen håller i ärendet. Men eftersom hotet är ute kommer vi sannolikt att gå ut med information på vår hemsida ganska snart.
Hotar skjuta med pistol på KTH - aftonbladet.se
"Vi tar hotet på allvar"
Efter hot om en skolmassaker tar varken KTH eller polisen några risker.
– Vi jobbar för att lösa detta snabbt innan något händer, säger polisen.
På internet framför en person allvarliga hot mot Kungliga tekniska högskolan (KTH) i Stockholm. Personen, som verkar vara student, skriver att han tänker ta med sig en pistol han använder till sportskytte till skolan och sedan skjuta så många som möjligt innan polisen anländer och skjuter honom.
Mannen skriver att han tänker genomföra planerna i morgon måndag. Aftonbladet kan berätta att såväl KTH som polisen säger sig ta hotet om en skolmassaker på allra största allvar.
– Vi tar hotet på allvar och har kontaktat polisen för det är i första hand ett polisärende, säger Lena Edvardsson, säkerhetschef på KTH.
Den okände personen gör jämförelser med skolskjutningarna i Finland.
”Ni ska fan få se. Jag ska slå de jävla finnjävlarnas rekord för svenska polisen lär ju inte direkt vara snabbt på plats”, skriver han bland många hotfulla inlägg.
Motivet till hoten ska vara att flickvännen gjort slut. På nätforums som Facebook och Flashback diskuterar bland annat KTH-studenter flitigt om de ska våga gå till skolan på måndag och vem det kan handla om. Några personer skriver att även de har larmat polisen.
– Vår riskorganisation har dragits i gång nu. Vi kan inte bara nonchalera detta och kommer att följa polisens rekommendationer, säger Lena Edvardsson.
Hur ofta förekommer denna typ av hot?
– Detta är första gången för den här typen av hot.
Polisen arbetar för fullt med fallet. En möjlighet är att försöka spåra den aktuella IP-adressen.
– Detta är ett känsligt ärende och vi har ett antal personer som jobbar på det, men jag vill eller kan inte säga något om vad vi gör utan måste få jobba i lugn och ro med det här, säger Björn Engström, informatör på polisens länskommunikationscentral.
Kan det bli aktuellt med exempelvis vakter på skolan?
– Vi jobbar på bred front för att lösa detta och hitta den aktuella personen så fort som möjligt, innan något kan komma att hända på skolan. När det gäller sådana här hot måste man ta dem på största allvar. Det gäller att lägga ner den tid som behövs för att förhindra att hoten blir av, säger Björn Engström.
En av de där serierna som jag faktiskt hört talas om, och så... besvikelse.
I avsaknad av bättre sysselsättning (alltså tentaplugg och efter att alla avsnitt av Extreme Makeover Home Edition och Sissela och dödssynderna var avklarade. red. anm.) försökte jag titta på vad som enligt programinformationen var början på säsong två av True Blood på SVT Play. Nej, jag har ingen tv. Eller, det står en tjock dumburk i vardagsrummet/matrummet, men vem vill dela fjärrkontroll med 17 grannar, liksom? Jag var först! Men nyheterna är viktigast! Ameh, vi kollade ju på Svenska Hollywoodfruar!! Tro mig, vad som vanligtvis strömmar ut i köket när man lagar sen middag är antingen Rapport, Biggest Looser, eller just Svenska Hollywoodfruar. Som ensambarn med egen tv alternativt en mor som vanligtvis inte var hemma eller ville titta på tv när jag ville, har jag aldrig lärt mig att bemästra denna rovdjurslika konstform, och jag har inte tänkt att lära mig heller. Det behövs ju inte när den fortfarande relativt nya datorn har Home Theater ljud och sanslöst bra skärm (Vad? Vad vore jag för D-student om jag inte älskade min dator?). Dessutom begränsar det utbudet en smula, samtidigt som det sätter alla ramar av att passa tider ur spel, både på gott och ont. För ett tag sen hittade jag ALLA cirka 175 avsnitt av Charmed på YouTube i HD-kvalitet... bättre 90-talsnostalgi får man faktiskt leta efter - hur många kommer inte ihåg magtröjorna, liksom? Undrar vad man skulle få för reaktioner i en sån idag... Det är möjligtvis därför jag nu kämpar med matriser, linjära avbildningar, projektioner och plan inför tentan i linjär algebra på måndag.
Men, True Blood var det. Långsam start men hoppet intakt, och sedan fortsatte det så... det tog ett par minuter innan jag fattade varifrån jag kände igen henne. Jag måste erkänna att blond är fel hårfärg i det här fallet (missförstå mig rätt - jag är after all naturligt blond), och dialekten som var charmig när hon var yngre i sällskap av mer norrfödda människor/mutanter var nu allt annat än gullig. Down South, ya know... för långsamt när de är så många. Hjälp. Jag stod ut i ungefär 20 minuter, och kanske var slutet bättre men jag vågade inte chansa. Sängen var i det läget mycket mer lockande.
Fokusera. Det kan finnas en häst i potten.
Note to self: Lita på mörkbrun. Hur fint kastanj än är så är det för rött jämfört med den önskade effekten.
Veckans dyraste fynd: Finaste toppen från Ted Baker med finfinaste ryggurringningen någonsin.
Lyckan kan bli fullkomlig: Aldrig varit närmare att skaffa häst. Kors i taket och grisar kan flyga.
Vackra ting vs. mardrömmar.
Bloggen behöver ett ryck. Igen. När allt var deppigt och energinivåerna var farligt nära noll så gjorde lite färg och bilder variant roligare att jag kände mig lite barnsligt förtjust. Sen slår det en att det fortfarande är vackert vitt ute, att skolan faktiskt kommer leda någonstans, att man innehar både systemkamera, bra dator, personlighet och kunnande. Yeah. Jag har än en gång nått den där fabulösa punkten i tillvaron när kostymbyxorna vill åka med till skolan och jag tröttnar på krukväxter (som visserligen växer som galningar) i färgglada Kampradkrukor jag haft sedan trettonårsåldern. Den där punkten när man inser att man är på väg att bli proffs på något, att man faktiskt har uppnått något, och att det är en bedrift att bara ha tagit sig hit. Hit till början på allt. Punkten där man vill känna sig lite mer professionell och lägga gymnasielooken på hyllan. Känna sig vuxen, möjligtvis. Sedan är det i ju för sig helt omöjligt att Doris någonsin kommer växa upp helt, och bilder på underbara ting som mjukisdjursälgen Bertil kommer förfölja mig resten av livet, det är jag säker på. Hobbyentusiasten, naturmänniskan, hästtjejen och hundälskaren kommer alltid att finnas kvar där inom mig. Likaså författaren, filosoferaren, fotografen, och alla de andra (nej, jag är inte schizofren).
Att omgärda sig med vackra ting gör vardagen lite lugnare; att klä upp sig lite gör den lite proffsigare. Kanske så till den milda grad att man kan vara vaken på en hel föreläsning och njuta av latten istället för att slänga i sig mjölkutspätt koffein som en ren överlevnadsåtgärd. Jag har aldrig varit någon shopaholic som det så (öhm) tjusigt heter nu för tiden, och jag har alltid varit extremt ekonomisk, utan att dra det till några extremer. Jag har helt enkelt växt upp under devisen att vill man ha något så sparar man tills man har råd att köpa det utan att ha slut på alla besparingar. Det är inte sorgligt eller begränsande på något sätt. Varför i hela friden skulle jag vilja betala ränta och inte kunna äga någonting förrän de där avbetalningsmånaderna har gått? Har man råd så har man. Har man inte kan man antingen inse att livet är fullkomligt utan, eller spara. Det känns som att jag kom in på ett litet sidospår där. Grejen var egentligen att blogglayouten känns mer hurtfrisk mamma i trettioårsåldern med gympapjuck än datakunnig, designintresserad student.
Åh, medan jag kommer ihåg det (glömskeprocessen har redan startat, och jag tackar allra ödmjukast för det!): jag tittade på ett avsnitt av Glamourama idag. Skäms? Ja, lite. Fruktansvärt. Kommer ni ihåg det där programmet I en annan del av Köping? På ett smått bisarrt sätt vill jag kalla den här nya kreationen I en annan del av Stockholm. Den där delen där det inte finns några riktiga människor och där man kan tjäna hutlösa pengar på att springa runt i designerskor och blogga utan att kunna skriva. De kan inte stava. De klarar inte av elementär grammatik. De saknar helt känsla för det svenska språket. Sitter och fikar på NK och känner sig viktiga. Själv får jag mardrömmar. Vart är världen på väg? När blev "att vara kändis" en yrkestitel?
Att omgärda sig med vackra ting gör vardagen lite lugnare; att klä upp sig lite gör den lite proffsigare. Kanske så till den milda grad att man kan vara vaken på en hel föreläsning och njuta av latten istället för att slänga i sig mjölkutspätt koffein som en ren överlevnadsåtgärd. Jag har aldrig varit någon shopaholic som det så (öhm) tjusigt heter nu för tiden, och jag har alltid varit extremt ekonomisk, utan att dra det till några extremer. Jag har helt enkelt växt upp under devisen att vill man ha något så sparar man tills man har råd att köpa det utan att ha slut på alla besparingar. Det är inte sorgligt eller begränsande på något sätt. Varför i hela friden skulle jag vilja betala ränta och inte kunna äga någonting förrän de där avbetalningsmånaderna har gått? Har man råd så har man. Har man inte kan man antingen inse att livet är fullkomligt utan, eller spara. Det känns som att jag kom in på ett litet sidospår där. Grejen var egentligen att blogglayouten känns mer hurtfrisk mamma i trettioårsåldern med gympapjuck än datakunnig, designintresserad student.
Åh, medan jag kommer ihåg det (glömskeprocessen har redan startat, och jag tackar allra ödmjukast för det!): jag tittade på ett avsnitt av Glamourama idag. Skäms? Ja, lite. Fruktansvärt. Kommer ni ihåg det där programmet I en annan del av Köping? På ett smått bisarrt sätt vill jag kalla den här nya kreationen I en annan del av Stockholm. Den där delen där det inte finns några riktiga människor och där man kan tjäna hutlösa pengar på att springa runt i designerskor och blogga utan att kunna skriva. De kan inte stava. De klarar inte av elementär grammatik. De saknar helt känsla för det svenska språket. Sitter och fikar på NK och känner sig viktiga. Själv får jag mardrömmar. Vart är världen på väg? När blev "att vara kändis" en yrkestitel?
Jag ogillar torsdagar
När jag var liten hade mamma två badlakan med Katten Gustaf på. Han satt och höll i en tandborste medan det mesta av tandkrämen som skulle vara på den låg spritsat på huvudet på honom. Över den allt annat än glada minen en stor tankebubbla: Jag hatar måndagar.
TORSDAG:
08.00-10.00 Linalgföreläsning
10.00-12.00 Linalgövning
12.00-13.00 Fysikplugg (eventuellt inklusive simultant intagande av föda)
13.00-15.00 Fysikföreläsning (mer känt som nonstop rabblande av formler)
15.00-17.00 Fysikövning
17.00-20.00 Future Female Leader Award
20.00-15.00 Programmering (eventuellt inklusive simultant intagande av vila alternativt koffein)
Som alltid får Michelles mästerverk räcka för att mätta kreativiteten när ett dygn (eller en vecka för den delen) inte innehåller tillräckligt mycket tid.
TORSDAG:
08.00-10.00 Linalgföreläsning
10.00-12.00 Linalgövning
12.00-13.00 Fysikplugg (eventuellt inklusive simultant intagande av föda)
13.00-15.00 Fysikföreläsning (mer känt som nonstop rabblande av formler)
15.00-17.00 Fysikövning
17.00-20.00 Future Female Leader Award
20.00-15.00 Programmering (eventuellt inklusive simultant intagande av vila alternativt koffein)
Som alltid får Michelles mästerverk räcka för att mätta kreativiteten när ett dygn (eller en vecka för den delen) inte innehåller tillräckligt mycket tid.
Jag köpte blommor åt mig själv häromdagen.
Många frågor inga svar. Ingen energi att hitta svar heller. Jag vet vad apatisk är och det är fel, men det är inte ointresserad heller. Orkeslös, kanske? Har inte skrivit något utom programmeringsuppgifter på allt för länge och är rädd att jag har glömt hur man gör. Glömt hur man skriver något vettigt. Glömt hur en soluppgång en klar morgon innan alla andra vaknat känns. Glömt hur min kamera fungerar. Glömska. Ibland nödvändigt, men vad händer när allt man minns är arbete och grådaskighet? Hungrig men ändå inte. Arg men mer uppgiven än övertygad. Vad i helvete? Ryck upp dig människa. Gå och dra något gammalt över dig liksom, eller ställ dig på ett berg mitt i ingenstans och öva på de högst Ronjainspirerade vårskriken. Det är snart vår. Have faith. Veckans programmeringsläxa tar formen av hela tre tidigare veckors arbete i en. Grattis världen. Minnet är en rolig sak. Varför får det mig inte att må pyttelite bättre?
Om jag hade varit nöjd med den korsstygnsbroderade nallebjörnen (jag säger det igen - rena rama terapin, även om det tar frukstansvärt, FRUKTANSVÄRT lång tid) hade det kanske blivit en liten bild. Han blev kantig, på något sätt.
Det gigantiska teckensnittet ovan heter Äggstock. Fråga mig inte varför. Om jag hade fått bestämma hade det kanske hetat Avokado eller nåt. Det vet jag inte heller varför.
SVT sänder ett nytt program vid namn Ponnyakuten. Det är precis vad det låter. Barn med små ponnysar som har fått göra som de vill för länge för någons bästa, och inte ens de som ridit i flertalet år har någon balans. Vågar knappt titta när killen som "hatar dressyr" (väx upp och inse grunden i all ridning) nästan dimper i backen i normal galopp på en häst som är så ur balans att den inte kommer över 1,20 trots att den egentligen kan. Ryser när tyglar som sitter fast i ett för skarpt bett för ryttarens förmåga knyts alltför hårt för att "så gör man i gymkhana". Undrar vad i hela friden som får en femtonåring att lägga sin egen sadel rakt upp och ned i gruset utanför boxen ihop med det nyputsade tränset komplett med ett bett som jag inte vågar fundera på när det tvättades sist. Men jag tittar ändå. För Tobbe Larsson är grym, det svider lite i själen när småbarnen rider lektion för Jan Brink, och jag håller tillgodo med det som SVT och TV3 play har att erbjuda. Och innerst inne hoppas jag att de lär sig något. Växer upp till drägliga hästmänniskor. Om någon kan lära dem så är det Tobbe. Sak samma att det är tänkt som ett barnprogram. Ser på träningar i frihetsdressyr och skäms över min egen hästuppväxt. Skäms över att allt jag fick lära mig att göra när det inte fungerade var att smälla till, dra och sparka. Gick inte ponnyn framåt skulle den veta hut. Inte en tanke på att det stackars lilla livet för länge sedan tröttnat på sådan behandling. Ingen respekt för djuret hästen förrän man avancerade till högre höjder och det blev hantering av femåringar på schemat istället för sönderkörda ponnyer. Skäms nästan över att det var mitt hem.
Fastnar i historien och minnena även om framtiden är grejen. Ser fram emot framtiden så mycket att jag inte fattar att den redan är här.
Vad göra om man vill göra skillnad? Plugga. Jobba på medkänslan. Sluta tyck synd om dig själv och näsblodet. Du är här av en anledning.
Om jag hade varit nöjd med den korsstygnsbroderade nallebjörnen (jag säger det igen - rena rama terapin, även om det tar frukstansvärt, FRUKTANSVÄRT lång tid) hade det kanske blivit en liten bild. Han blev kantig, på något sätt.
Det gigantiska teckensnittet ovan heter Äggstock. Fråga mig inte varför. Om jag hade fått bestämma hade det kanske hetat Avokado eller nåt. Det vet jag inte heller varför.
SVT sänder ett nytt program vid namn Ponnyakuten. Det är precis vad det låter. Barn med små ponnysar som har fått göra som de vill för länge för någons bästa, och inte ens de som ridit i flertalet år har någon balans. Vågar knappt titta när killen som "hatar dressyr" (väx upp och inse grunden i all ridning) nästan dimper i backen i normal galopp på en häst som är så ur balans att den inte kommer över 1,20 trots att den egentligen kan. Ryser när tyglar som sitter fast i ett för skarpt bett för ryttarens förmåga knyts alltför hårt för att "så gör man i gymkhana". Undrar vad i hela friden som får en femtonåring att lägga sin egen sadel rakt upp och ned i gruset utanför boxen ihop med det nyputsade tränset komplett med ett bett som jag inte vågar fundera på när det tvättades sist. Men jag tittar ändå. För Tobbe Larsson är grym, det svider lite i själen när småbarnen rider lektion för Jan Brink, och jag håller tillgodo med det som SVT och TV3 play har att erbjuda. Och innerst inne hoppas jag att de lär sig något. Växer upp till drägliga hästmänniskor. Om någon kan lära dem så är det Tobbe. Sak samma att det är tänkt som ett barnprogram. Ser på träningar i frihetsdressyr och skäms över min egen hästuppväxt. Skäms över att allt jag fick lära mig att göra när det inte fungerade var att smälla till, dra och sparka. Gick inte ponnyn framåt skulle den veta hut. Inte en tanke på att det stackars lilla livet för länge sedan tröttnat på sådan behandling. Ingen respekt för djuret hästen förrän man avancerade till högre höjder och det blev hantering av femåringar på schemat istället för sönderkörda ponnyer. Skäms nästan över att det var mitt hem.
Fastnar i historien och minnena även om framtiden är grejen. Ser fram emot framtiden så mycket att jag inte fattar att den redan är här.
Vad göra om man vill göra skillnad? Plugga. Jobba på medkänslan. Sluta tyck synd om dig själv och näsblodet. Du är här av en anledning.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)