Vackra ting vs. mardrömmar.

Bloggen behöver ett ryck. Igen. När allt var deppigt och energinivåerna var farligt nära noll så gjorde lite färg och bilder variant roligare att jag kände mig lite barnsligt förtjust. Sen slår det en att det fortfarande är vackert vitt ute, att skolan faktiskt kommer leda någonstans, att man innehar både systemkamera, bra dator, personlighet och kunnande. Yeah. Jag har än en gång nått den där fabulösa punkten i tillvaron när kostymbyxorna vill åka med till skolan och jag tröttnar på krukväxter (som visserligen växer som galningar) i färgglada Kampradkrukor jag haft sedan trettonårsåldern. Den där punkten när man inser att man är på väg att bli proffs på något, att man faktiskt har uppnått något, och att det är en bedrift att bara ha tagit sig hit. Hit till början på allt. Punkten där man vill känna sig lite mer professionell och lägga gymnasielooken på hyllan. Känna sig vuxen, möjligtvis. Sedan är det i ju för sig helt omöjligt att Doris någonsin kommer växa upp helt, och bilder på underbara ting som mjukisdjursälgen Bertil kommer förfölja mig resten av livet, det är jag säker på. Hobbyentusiasten, naturmänniskan, hästtjejen och hundälskaren kommer alltid att finnas kvar där inom mig. Likaså författaren, filosoferaren, fotografen, och alla de andra (nej, jag är inte schizofren).



Att omgärda sig med vackra ting gör vardagen lite lugnare; att klä upp sig lite gör den lite proffsigare. Kanske så till den milda grad att man kan vara vaken på en hel föreläsning och njuta av latten istället för att slänga i sig mjölkutspätt koffein som en ren överlevnadsåtgärd. Jag har aldrig varit någon shopaholic som det så (öhm) tjusigt heter nu för tiden, och jag har alltid varit extremt ekonomisk, utan att dra det till några extremer. Jag har helt enkelt växt upp under devisen att vill man ha något så sparar man tills man har råd att köpa det utan att ha slut på alla besparingar. Det är inte sorgligt eller begränsande på något sätt. Varför i hela friden skulle jag vilja betala ränta och inte kunna äga någonting förrän de där avbetalningsmånaderna har gått? Har man råd så har man. Har man inte kan man antingen inse att livet är fullkomligt utan, eller spara. Det känns som att jag kom in på ett litet sidospår där. Grejen var egentligen att blogglayouten känns mer hurtfrisk mamma i trettioårsåldern med gympapjuck än datakunnig, designintresserad student.



Åh, medan jag kommer ihåg det (glömskeprocessen har redan startat, och jag tackar allra ödmjukast för det!): jag tittade på ett avsnitt av Glamourama idag. Skäms? Ja, lite. Fruktansvärt. Kommer ni ihåg det där programmet I en annan del av Köping? På ett smått bisarrt sätt vill jag kalla den här nya kreationen I en annan del av Stockholm. Den där delen där det inte finns några riktiga människor och där man kan tjäna hutlösa pengar på att springa runt i designerskor och blogga utan att kunna skriva. De kan inte stava. De klarar inte av elementär grammatik. De saknar helt känsla för det svenska språket. Sitter och fikar på NK och känner sig viktiga. Själv får jag mardrömmar. Vart är världen på väg? När blev "att vara kändis" en yrkestitel?