Många frågor inga svar. Ingen energi att hitta svar heller. Jag vet vad apatisk är och det är fel, men det är inte ointresserad heller. Orkeslös, kanske? Har inte skrivit något utom programmeringsuppgifter på allt för länge och är rädd att jag har glömt hur man gör. Glömt hur man skriver något vettigt. Glömt hur en soluppgång en klar morgon innan alla andra vaknat känns. Glömt hur min kamera fungerar. Glömska. Ibland nödvändigt, men vad händer när allt man minns är arbete och grådaskighet? Hungrig men ändå inte. Arg men mer uppgiven än övertygad. Vad i helvete? Ryck upp dig människa. Gå och dra något gammalt över dig liksom, eller ställ dig på ett berg mitt i ingenstans och öva på de högst Ronjainspirerade vårskriken. Det är snart vår. Have faith. Veckans programmeringsläxa tar formen av hela tre tidigare veckors arbete i en. Grattis världen. Minnet är en rolig sak. Varför får det mig inte att må pyttelite bättre?
Om jag hade varit nöjd med den korsstygnsbroderade nallebjörnen (jag säger det igen - rena rama terapin, även om det tar frukstansvärt, FRUKTANSVÄRT lång tid) hade det kanske blivit en liten bild. Han blev kantig, på något sätt.
Det gigantiska teckensnittet ovan heter Äggstock. Fråga mig inte varför. Om jag hade fått bestämma hade det kanske hetat Avokado eller nåt. Det vet jag inte heller varför.
SVT sänder ett nytt program vid namn Ponnyakuten. Det är precis vad det låter. Barn med små ponnysar som har fått göra som de vill för länge för någons bästa, och inte ens de som ridit i flertalet år har någon balans. Vågar knappt titta när killen som "hatar dressyr" (väx upp och inse grunden i all ridning) nästan dimper i backen i normal galopp på en häst som är så ur balans att den inte kommer över 1,20 trots att den egentligen kan. Ryser när tyglar som sitter fast i ett för skarpt bett för ryttarens förmåga knyts alltför hårt för att "så gör man i gymkhana". Undrar vad i hela friden som får en femtonåring att lägga sin egen sadel rakt upp och ned i gruset utanför boxen ihop med det nyputsade tränset komplett med ett bett som jag inte vågar fundera på när det tvättades sist. Men jag tittar ändå. För Tobbe Larsson är grym, det svider lite i själen när småbarnen rider lektion för Jan Brink, och jag håller tillgodo med det som SVT och TV3 play har att erbjuda. Och innerst inne hoppas jag att de lär sig något. Växer upp till drägliga hästmänniskor. Om någon kan lära dem så är det Tobbe. Sak samma att det är tänkt som ett barnprogram. Ser på träningar i frihetsdressyr och skäms över min egen hästuppväxt. Skäms över att allt jag fick lära mig att göra när det inte fungerade var att smälla till, dra och sparka. Gick inte ponnyn framåt skulle den veta hut. Inte en tanke på att det stackars lilla livet för länge sedan tröttnat på sådan behandling. Ingen respekt för djuret hästen förrän man avancerade till högre höjder och det blev hantering av femåringar på schemat istället för sönderkörda ponnyer. Skäms nästan över att det var mitt hem.
Fastnar i historien och minnena även om framtiden är grejen. Ser fram emot framtiden så mycket att jag inte fattar att den redan är här.
Vad göra om man vill göra skillnad? Plugga. Jobba på medkänslan. Sluta tyck synd om dig själv och näsblodet. Du är här av en anledning.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar