Älskade Mandaiinen. Jag hoppas du har det bra.
Livet är så kort. Så skört. På en tunn tunn tråd hänger det och en vacker dag tar det slut innan man hinner ana det. Det lurar om hörnet och lyckliga är de människor som lyckas leva i nuet och inte tänka på det som kan hända när som helst. Var som helst. Hur som helst. Fina varelser som nästlar sig in i våra hjärtan och som kniper sig fast där som små iglar. Det gick så fort. Hon kom, hon såg, hon busade, hon lärde sig, hon segrade och hon grep tag i mitt hjärta för alltid. Sedan förlorade hon. Är det inte hon kom, hon såg, hon segrade? Men inte ens den bästa kan lyckas för alltid. Slutet kommer alltid förr eller senare och vi dödliga borde vara tacksamma för den lilla tid vi får. Så snabbt, och ändå gjorde det ondare än Mandarinen och Celina tillsammans. Kanske var det därför jag aldrig riktigt återfick förtroendet i den delen av världen igen. Kanske för att jag tappade förtroendet för människorna i den. Vilket är grymmast? Att låta den du älskar genomlida stundtals outhärdlig smärta för att sedan leva ett långt och lyckligt liv, eller att inte ge henne en andra chans? Hade du levat, flickan min, hade vårt liv sett helt annorlunda ut nu. Vi hade haft varandra och jag hade aldrig svikit dig.
Uppskatta det du har. Det gör jag, även om jag inte ens har en bild. Minnena består.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar