Att omgärda sig med vackra ting gör vardagen lite lugnare; att klä upp sig lite gör den lite proffsigare. Kanske så till den milda grad att man kan vara vaken på en hel föreläsning och njuta av latten istället för att slänga i sig mjölkutspätt koffein som en ren överlevnadsåtgärd. Jag har aldrig varit någon shopaholic som det så (öhm) tjusigt heter nu för tiden, och jag har alltid varit extremt ekonomisk, utan att dra det till några extremer. Jag har helt enkelt växt upp under devisen att vill man ha något så sparar man tills man har råd att köpa det utan att ha slut på alla besparingar. Det är inte sorgligt eller begränsande på något sätt. Varför i hela friden skulle jag vilja betala ränta och inte kunna äga någonting förrän de där avbetalningsmånaderna har gått? Har man råd så har man. Har man inte kan man antingen inse att livet är fullkomligt utan, eller spara. Det känns som att jag kom in på ett litet sidospår där. Grejen var egentligen att blogglayouten känns mer hurtfrisk mamma i trettioårsåldern med gympapjuck än datakunnig, designintresserad student.
Åh, medan jag kommer ihåg det (glömskeprocessen har redan startat, och jag tackar allra ödmjukast för det!): jag tittade på ett avsnitt av Glamourama idag. Skäms? Ja, lite. Fruktansvärt. Kommer ni ihåg det där programmet I en annan del av Köping? På ett smått bisarrt sätt vill jag kalla den här nya kreationen I en annan del av Stockholm. Den där delen där det inte finns några riktiga människor och där man kan tjäna hutlösa pengar på att springa runt i designerskor och blogga utan att kunna skriva. De kan inte stava. De klarar inte av elementär grammatik. De saknar helt känsla för det svenska språket. Sitter och fikar på NK och känner sig viktiga. Själv får jag mardrömmar. Vart är världen på väg? När blev "att vara kändis" en yrkestitel?
