Det är en sådan där konstig natt igen när det bara känns som att nej jag vill inte ens gå och lägga mig. Korsstygnen har varit många och en värdelös etikföreläsning hoppades över. Inte för att etik alls är värdelöst, nejdå, bara för att gästföreläsarna är till synes värdelösa. Det känns i ärlighetens namn som att några avsnitt av LEX Alonzo som handlade om Ipred och svenskarnas internetolaglighet i allmänhet var långt mycket mer givande än att lyssna till (förmodligen) ännu en liten nervös skakande människa från filosofiinstitutionen som inte tvättat håret på en vecka eller lider av samma flottiga hårproblem som jag varit tvungen att lära mig tackla bäst jag kan. Men å andra sidan är det något speciellt med Stockholm. Huvudstaden där kostymnissarna verkar ha fått för sig att de måste kladda in en halv burk vax eller liknande varje morgon. Vet de inte om att det ser ut som att de aldrig duschar? Hjälp. Men så är det också ett faktum att på en teknisk högskola finns det många många många, i alla åldrar, som inte verkar veta eller bry sig om att det finns något som heter schampo. Men mest synd om honom var det nog när en redan gles församling dataloger tunnades ut med säkert 75% under pausen. Varför jag satt kvar? Jag vet faktiskt inte. Jag tror att jag någonstans fortfarande hoppades att under den återstående timmen skulle han säga ett enda litet ord som inte stod med i den långa presentationen som finns på nätet. Ett litet hopp om att han skulle säga någonting som gjorde att jag som var där lärde mig någonting, vadsomhelst som de som inte var där missade. Det hoppet infriades aldrig.
Idag har korsstygn och överlevnadsstrategier för diverse krukväxter stått på tapeten. Och än en gång är det en sådan där natt. Älsklingen kommer inte hem förrän om lite drygt en vecka, jag har
sått paprikafrön i pyttesmå plastkrukor inuti pyttesmå vita porslinskrukor och skapat pyttesmå plastpåseväxthus. Jag har kollat över kommande räkningar och månaden som snart gått och försöker avgöra hur många riksdaler jag har råd att ge Adlibris. Ja, jag har några olästa böcker i bohyllan, men den enda som är på svenska är utlånad till mamsen och jag pratar så mycket engelska att jag saknar svenskan. Det kanske låter absurt, men det är ganska logiskt. Dessutom saknar jag läsningen. Så shoppande blir nog av. Med gratis frakt och något längre väntetid, vilket är mer än man kan säga om Posten.
Jag köpte en sådan där gräsligt grön påse innan jul. Man får packa 2 kilo i en sån, och jag skulle chansa på att min innehöll ungefär 1.5 sådana. Ihoptejpat och adresserat ordentligt och betalat sanslöst mycket i frakt. Inlämnat hos företagscenter för att jag skulle vara HELT säker på att jag hade tulldeklarerat korrekt och den vänliga damen i kassan försedde den gröna påsen med två fina blåa prioritarielappar. Det postades den 15 december år 2009 med destination Oklahoma City. Det har inte kommit fram än och jag har ingen aning om var det är. 15 DECEMBER. FÖRRA året.
Är vi tillbaka i en tid där man skickade brev med slumpmässiga fartyg som kanske blev rånade av pirater eller där någon gör myteri och åt fanders med ansvaret enligt den nya kaptenen? Inser ni att jag postade vad som var avsett som en JULklapp för mer än fyra (4) MÅNADER sedan?
Suck. Fyller en mugg med nybryggt kaffe och tröstar mig själv med att jag nog kommer leva längre än de som håller sig uppe genom att överdosera koffein eller knapra piller. Och slås av en annan tanke där jag står och håller i min gigantiska mugg. Vart kommer alla dessa muggar ifrån egentligen? Min mormor och morfar fikade alltid tillsammans prick klockan fyra varje eftermiddag, och mormor hade jättefina små vita porslinskoppar med rosa rosor på. Inga tjusigt dyra märkeskoppar, men hon var nästan religiöst förtjust i dem. Jag råkade tappa just en sådan kopp när jag hjälpte henne diska en gång, och det var det närmaste hon någonsin kom när det gällde att bli arg på mig. Kaffekopp, liksom. Alla har sett en sådan, men hur fungerar det egentligen? Har vi i dagens allt mer pressade samhälle ett större kaffebehov än man behövde säg får hundra år sedan, eller är det bara ännu ett resultat av att vi kan få precis vad vi vill och ingen kan göra något med måtta längre? Eller drack våra förfäder lika mycket kaffe, men tog flera gånger? Jag älskar kaffe- och tekoppar, men det skulle aldrig falla mig in att sitta och sörpla från en sådan i sällskap med tentapluggandets linjära approximationer, riktningsderivator och tangentplan. 
